Nu har jag endast två år kvar av Hemlös, sedan är frågan om jag ska satsa på Obama eller Chrushev eller kanske kära gamla High Fidelity..?

Ärlighet varar längst? För att göra en lång historia kort. Hallow. Tre. Kebab. Sex. Frukost. Två. Elefant. Noll. Utropstecken. En. Fan. Igen.

Ingen sanning precis, punkt.

Jag svär att världen hatar mig idag, eller om det är Gud, möjligtvis Allah. Uäk & Urk på allt.

Frågan är ifall det svåraste jag kan göra är att erkänna existensen av andra, andra viktiga människor som kommer förändra mig totalt, för alltid. Eller ifall jag endast är fast i mina egna tankar och drömmar i ingenmansland. Det är svårt. Och riktigt jobbigt, något som jag trodde skulle vara en massiv egokick som skulle räcka November ut försvinner fortare än min lust till att somna. Klockan är 3.30 och jag ska upp 10.09 mest bara för att, men det behövs nog det också. Det är krångligt att förklara vem man själv är under en kort tid, en fika, en natt, en morgon eller en busstur. Svårt. Ifall det är rätt att ta chansen, att motarbeta ödet. Ta saken i egna händer. Vem man har varit och vem man vill vara, hur ska man veta vad som syns mest egentligen. Det blir så lätt fel. En shopoholic vars största rädsla är att vara ensam, fungerar det som förklaring, förmodligen inte. Men det är inte en ursäkt, det är tyvärr sanning. Att vara bäst är någonting som fungerar helt lysande. Sedan kommer ett nederlag, en motgång och då fungerar ingenting som det borde göra längre. Sanning. Förstår du?

Be careful what you wish for, cause you just might get it.