Det bästa med att vara hemma? Faktumet att jag får vara själv, ensam och helt i solitud. Utan tvekan. Nog för att jag älskar mina vänner och min familj, men känslan av att vara själv och att kunna sätta mig med en bok och en kopp te i strumpbyxor och någons skjorta som är större än mig och lite till är bara underbart.
Jag har varit på stan, jag har ringt till tandläkaren och bokat tid, jag har städat, strykt, tvättat och bakat och jag har letat reda på gamla kort på mig och mina syskon och klistrat in dem i fotoalbumet. Men mest av allt. Jag är lycklig. Och jag får välja själv vad jag ska göra. Dock är jag grymt orolig över mina föräldrar, de glömmer och stressar och stressar och stressar lite mer, och jag vill hjälpa, men jag vet aldrig hur, för de är som jag, ohjälpbara tills dess att väggen kommer emot en lika fort som man själv springer för att möta den. KRASHBOOMBANG! Och jag vet inte vad jag ska göra. För det är mitt fel. I smyg.
