Ibland så får jag sådana där impulser att jag blir lycklig i hela magen. Även om jag vet att jag borde städa. Förmodligen borde äta lite mer. Sluta konsumera så mycket te. Och öppna böckerna lite mer regelbundet än just nu. Men jag mår så galet fint ändå. Och det känns så skönt att veta att jag inte sitter kvar i samma sits som jag gjorde för massamassa år sedan. Att det inte är ett hjul som man springerspringerspringer i utan att något egentligen förändras. Jag vill inte komma tillbaka till Karlstad. Jag är inte riktigt redo. För av någon anledning tycker jag synd om de som fortfarande sitter kvar. Som inte riktigt gör något. Utan som trallar runt i samma hjul varje dag. Och även om det kanske passar dem så finns det så mycket att se. Så mycket att göra. Och ifall man tog mod till sig och lämnade Värmlands gränser kanske man skulle se saker och ting annorlunda. För egentligen är det inte så krångligt. Att sätta sig på ett flygplan någonstanns och bara ta en dag itaget. Det skulle jag allt vilja. Åka överallt och ingenstanns. Leva som en fågel. Så egentligen gör det inte så mycket att jag inte har körkort. För jag ser så mycket mer här nere än vad de som lever samma liv gör. Och det passar mig ganska fint. På bussen finns det alltid någon som säger ett vänligt ord. I taxin skrattar folk mest åt ingenting, eller åt mig, beroende på hur man tolkar det hela. Och det kanske är som så att det här är världens farligaste land. Men det tror jag inte ett dugg på. För jag gillar Sydafrika. Och människorna. Och faktumet att det inte behövs massamassa pengar för att människor ska vara lyckliga. Så är det inte hemma.
