Nu har jag endast två år kvar av Hemlös, sedan är frågan om jag ska satsa på Obama eller Chrushev eller kanske kära gamla High Fidelity..?

Ärlighet varar längst? För att göra en lång historia kort. Hallow. Tre. Kebab. Sex. Frukost. Två. Elefant. Noll. Utropstecken. En. Fan. Igen.

Ingen sanning precis, punkt.

Jag svär att världen hatar mig idag, eller om det är Gud, möjligtvis Allah. Uäk & Urk på allt.

Frågan är ifall det svåraste jag kan göra är att erkänna existensen av andra, andra viktiga människor som kommer förändra mig totalt, för alltid. Eller ifall jag endast är fast i mina egna tankar och drömmar i ingenmansland. Det är svårt. Och riktigt jobbigt, något som jag trodde skulle vara en massiv egokick som skulle räcka November ut försvinner fortare än min lust till att somna. Klockan är 3.30 och jag ska upp 10.09 mest bara för att, men det behövs nog det också. Det är krångligt att förklara vem man själv är under en kort tid, en fika, en natt, en morgon eller en busstur. Svårt. Ifall det är rätt att ta chansen, att motarbeta ödet. Ta saken i egna händer. Vem man har varit och vem man vill vara, hur ska man veta vad som syns mest egentligen. Det blir så lätt fel. En shopoholic vars största rädsla är att vara ensam, fungerar det som förklaring, förmodligen inte. Men det är inte en ursäkt, det är tyvärr sanning. Att vara bäst är någonting som fungerar helt lysande. Sedan kommer ett nederlag, en motgång och då fungerar ingenting som det borde göra längre. Sanning. Förstår du?

Be careful what you wish for, cause you just might get it.

Det känns helt klart som om världen fortsätter och jag lever utanför den bubblan i min egna lilla värld. Med avstängd mobiltelefon och en familj som inte befinner sig på hemmaplan så är det tyst. Riktigt tyst. Och det är skönt tycker jag ändå. När inte ens hemtelefonen ringer så kanske man ska börja oroa sig ifall det har skett något med världen. Men det känns som en överdrivet avancerad tanke för tillfället.

Jag har dock en ny plan för mitt liv. Jag ska ju pallra mig iväg på en månads backpacking i Afrika, när det nu blir tillsammans med min kära moder, så vi kan ju satsa på nästa år. OCH efter det att min nya favoritkanal efter BBC Prime har blivit Discovery Travel & Living så ska jag även besöka Sydkorea och Japan, fettballt! Åh jag trivs ändå ganska bra just nu, positiv vändning med inget Norge måste jag påstå!

Det här med att sova när jag borde verkar inte vara min starka sida direkt.. Men nu är mitt så kallade rum rent och fint iallafall, svarta kuvertväskor är förövrigt något jag kan sluta införskaffa nu och för 50 år framåt i tiden^^

Nåväl, jag satt och läste Hemlös när jag var påväg hem ifrån Stockholm och det är på något sätt mina fördomar som blir klippta itu om och om igen. En kvinna skriver så sjukt många kloka ord i varje artikel hon har bidragit till Situation Sthlm. Dels om hur staten håller på att ta över, och främst driver, de mest lönsamma monopolen i Sverige. Och istället för att förbjuda det hela istället cashar in storkovan.

Missbruksmonopolet, av Maria Urdin, feb 2003

Jag blir så himla arg när jag tänker på hyckleriet hos våra myndigheter. Å ena sidan går de ut och predikar im hur farligt det är att röka. Samtidigt kan de inte förbjuda tillverkning och försäljning av cigaretter, då staten ju tjänar miljarder i skatteintäkter på rökarna.
Att det finns alkoholmissbruk är ett välkänt faktum. Gissa vem som har monopol på att sälja alkohol i Sverige.
Svenska Spel AB uppmanar oss i samtliga media att satsa allt fler miljarder på att spela och bli rika. Gissa vilka som tjänar på det. Just det, statligt monopol!
Missbrukarna blir allt fler. Hur många är det egentligen som ser sambandet orsak och verkan? Staten har ännu inte skaffat sig monopol på knarkdistrubutionen, men med tanke på hur lukrativt det verkar vara är det väl bara en tidsfråga?
Tack för ordet.

Knas det där egentligen. Och jag kan inte säga annat än bravo. Nog för att skatter etc är positivt, men frågan är hur långt ett samhälle kan gå ifall de produkter som är beroendeframkallande försvinner, är det beteendet eller produkten som ligger bakom det hela?

Nej jag kanske ska fokusera på att somna innan dess att jag borde vakna.

Det är inte speciellt kul att vara tillbaka i Karlstad har jag kommit på. Allt är det samma och ingenting förändras egentligen speciellt radikalt. Dock blev jag ytterst förundrad över att Brothers&Sisters numera inte bara sitter ihop längst bak i affärerna utan heltochtotalt. Samt att min besvikelse över att kokosteet på Farbror Melkers numera inte existerar något mer. Och om jag var förkrossad! Och dessutom har negerbollarna blivit små igen. Nej Farbror Melkers har gått ner sig. Usch! Dock har denna dag inneburit att jag har funnit mig en lagomt ful kamerafodral, en kokbok (hörochhäpna!) och även lite gåvor. Det är nästan bättre att köpa saker till andra än till sig själv, (egoegoegoooooo) varför är jag dock inte säker på, detta bör undersökas, kanske har Norge förändrat mig trots allt. Eller ja, jag var förändrad, sedan kom jag hem och den försvann. Jag saknar Bessheim, inte allt, men jag skulle nog fortfarande kunna tänka mig att köpa mig en stuga där ute mitt i ingenstanns och fylla väggarna med böcker och skåpen med te. Och sedan sitta i min megafotölj och drömma mig bort. Ja det skulle kännas bra, bortbortbortboooort!

BLÅBÄRSPAJ


FYLLNING
blåbär
1 ägg
2 dl creme fraiche
1 tsk vaniljsocker
1/2 dl socker


PAJDEG
3dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
1 dl socker
150 gr smör


(Låt gärna pajdegen stå kallt minst en timma)


Grädda i mitten av ugnen 175-200 ca 30-35 min.

Det bästa med att vara hemma? Faktumet att jag får vara själv, ensam och helt i solitud. Utan tvekan. Nog för att jag älskar mina vänner och min familj, men känslan av att vara själv och att kunna sätta mig med en bok och en kopp te i strumpbyxor och någons skjorta som är större än mig och lite till är bara underbart.

Jag har varit på stan, jag har ringt till tandläkaren och bokat tid, jag har städat, strykt, tvättat och bakat och jag har letat reda på gamla kort på mig och mina syskon och klistrat in dem i fotoalbumet. Men mest av allt. Jag är lycklig. Och jag får välja själv vad jag ska göra. Dock är jag grymt orolig över mina föräldrar, de glömmer och stressar och stressar och stressar lite mer, och jag vill hjälpa, men jag vet aldrig hur, för de är som jag, ohjälpbara tills dess att väggen kommer emot en lika fort som man själv springer för att möta den. KRASHBOOMBANG! Och jag vet inte vad jag ska göra. För det är mitt fel. I smyg.

Jag är nog en av de mest eogcentriska individer jag har stött på, det kan jag erkänna utan problem. Dock att jag ska bli stött efter en kväll av enbart egokickar efter att någon beter sig emot mig precis som jag beter mig emot honom, det gör mig irriterad, eller nej, det gör mig förbannad. På honom, på mig, på världen, välj själv. Jag är påväg att brista ut i tårar bara för att min värld har fått sig ett shake. Inte bra för min värld. Den gillar inte små shakes, en jordbävning är okey, möjligtvis en orkan. Men inte ett shake, då kan du lika gärna lämna mig ifred, eller bete dig som en normal person, om det nu går?

Idag har varit en bra dag. Jag har insett hur grymt lyckligt lottad jag är för att vara den jag är, för att ha de vännerna jag har och hur skönt det är att faktiskt vara ensam. Ibland behövs det lite distans och lite för många fel människor som hör av sig. Jag trivs här ute mitt i ingenstanns, och om det bara vore lite mer turister hade jag utan tvekan kunnat stanna lite till. Men det här kapitlet är påväg att avslutas. Jag har två dagar till med arbete kvar, maximum 16 timmar helt enkelt. Sedan går bussen från Beito 10.35 och tåget som tar mig hem stannar förhoppningsvis på stationen vid 18.53 på fredag kväll. Lycka. Genuin sådan. Tack.

Och nog för att det är så att jag inte borde spendera just nu, men jag har fallit lite för hårt för dessa två par så nu är det vara att vänta på att de hamnar i min brevlåda. Åh de lila är ju så underbart vackra att jag nästan blir tårögd!

Konst. Och schexyschexy indeed!

Åh, en ny crush har nyligen blivit etablerad till mitt liv! Så underbart vacker <3 Även om baby a la Norge förmodligen också skulle kunna kvalificera sig själv till detta så är den här så bedårande, och kanske lyckan inte håller fullt lika länge så är den ack så påträngande i några dagar till iallafall. När ensamheten är ett faktum;) Nej det får nog bli ett till avsnitt med BigShots, det sista! :O

(bedårande är ju förövrigt årets underdrift!)

Det känns som om alla är så grymt deprimerade hela tiden i min kära vänskapskrets, detta är ytterst frustrerande när man står utanför och tittar på. Nåväl, det är väl inte mitt problem egentligen, men jag bara försöker se mig själv i en sådan situation och det går verkligen inte! När hela världen ligger framför en, varför inte ta chansen och göra någonting annorlunda, någonting spännande och bara åka?!

Åh! Det är förövrigt så grymt vackert här uppe nu! Solsken och höstfärger och sådär lagomt kallt att man måste ha på sig en tröja, men inte en jacka. Sedan åker vi snart härifrån, inte många dagar kvar nu.. En helg endast. Lite sjukt hur fort tiden har gått ändå! Jag kommer ju definitivt sakna det här stället, och tillochmed dess invånare, några fler än andra dock^^

Sedan är det bara en massa gojs med Sydafrika och lite spritblandande också befinner jag mig i en splitter ny lägenhet, eller ja, 20 timmars flyg också, men sen är jag framme!!:D:D Och är jag pepp på det hela eller vaaad?! :D

Vissa dagar är allting bara så sjukt otroligt bra. Den här natten är inte en sådan. Jag tror jag är inne på min fjärde timme att gråta nu. Hejdlöst. Det känns som om världen skulle gå under. Och en del av mig skulle nog vilja att den hade gjort det. Gått under- Försvunnit helt enkelt. Det är en stor skillnald att möta den överlyckliga och den förkrossade Malin. En stor skillnald. Usch, det kommer inte gå att förklara detta, men fan alltså. Fan.

Åh jag är så sjukt lycklig över att befinna mig där jag är. JAG ÄR NÖJD OCH GRYMT LYCKLIG! Och även om det inte skulle göra mig någonting att gå omkring i secondhandaffärer för att hitta massamassamassa fina saker så känner jag ändå att jag har hittat rätt i mitt liv och min tillvaro är brabrabraaaaa! :D

Nog för att jag ska hem om lite mer än två veckor, men det ska bli skönt att få komma hem och träffa familjen och vännerna, även om vissa verkar bli mer pain in the ass than a pure joy-experience^^ Jag fyller även inte mer tonåring, spännandespännande! Också ska jag upp till farmor och farfar, förhoppningsvis har de tagit sitt förnuft till fånga och jag kan bli lite rikare i och med den vistelsen. Självklart blir det även en tripp till Stockholmo! :D

Åh jag bara vill uppleva allting här och nuuu:D:D

Fan så positivt allting var helt plötsligt, jag måste nog komma ner på jorden lite, bli mitt vanliga jag, vad hände egentligen?

Och ja, björken byter fortfarande klädnad varje dag, och trendsetter eller inte Per så verkar de andra inte fatta vinken^^

Jag är rastlös och något så sjukt hungrig men jag pallar inte att gå till köket för att hämta något att äta, dels för att hela befolkningen sitter i rummet som förstör enkelheten och jag känner odören ifrån alkoholen ända hit, och nejtack jag vill inte vara med och nejtack jag vill inte sitta ner och nejtack jag vill inte ha en öl och nejtack ta mig inte på röven. tack. nejtack. aaaarghhh!

Jag och Linnea har grejat med vad vi måste köpa till lägenheten för att göra den gos. Åh det ska bli så skönt att flytta in så det finns inte! Även om jag är fett sugen på att börja plugga så känner jag bara lycka över att börja med något nytt, se nya människor, lära mig nya saker. Och även om jag kommer befinna mig på hal is genom hela vistelsen förmodligen så kanske jag lär mig uppskatta alkoholiserade människor och kan bortse från dess vidrighet, känns ytterst avlägset, menmen^^

Annars blev jag ytterst besviken inatt, fyfan säger jag bara, en stjärna föll ner till helvetet big time! Och mitt musikgalleri är påväg att återuppstå! Nedleddningen befinner sig numera på bokstav M, lyckan är total och obeskrivbar! <3<3<3

Jag är trött på Norge, fetingjävlamotherfuckintrött.. Men jag vill inte komma hem till Karlstad heller, inte Sverige. Hellst skulle jag vilja ligga kvar i sängen och höra regnet slå emot glasrutan. Mysighet när den är som bäst. Kanske borde jag även inräkna en significant other att dela denna mysighet med. Men jag vet inte, besviken över singelstatusen, besviken på korten, åh jag vet inte, för mycket romantik slutar i tragedi verkar det utan tvekan som. Nåväl, jag orkar inte riktigt med detta. För mycket känslor som finns, som inte finns, som borde vara där. Allting som jag önskar jag kunde känna utan att må dåligt. Men det blir sällan som så. För bra. För dåligt. För mycket. För lite. Jag vill finna någon som mig. Någon som vill. Som inte tvekar. Som säger JA! Finns det någon sådan? För jag är redo. Jag är här, var är du? VAR?!?!